Skip to main content

Snöskoter på is
Snöskotern används ofta på is, tyvärr med ett antal drunkningsolyckor som följd. Snöskotern tar dig enkelt och smidigt fram på isen. Många gånger så utgör de isbelagda vattendragen den bästa färdvägen, men inte alltid den säkraste. En av de vanligaste olycksorsakerna med snöskoter är körning genom is och de flesta som omkommer i snöskoterolyckor drunknar.

Kom ihåg att all färd på is sker på egen risk! Utmärkta (ruskade) leder visar var isen normalt sett är säkrast men utgör ingen garanti för att den håller.

Snöskotern har både hög fart och stor viktfördelande yta, därför kräver den tjockare is än vad som behövs för en skidåkare. Motorljud och vibrationer gör dessutom att föraren inte hör isens varningssignaler. Du kan därför komma långt ut på svag is innan den brister. Glöm inte isdubbarna!

Kärnis och Stöpis
Ett snöfritt istäcke flyter på vattnet med omkring nio tiondelar av sin tjocklek under vattenytan. Finns det mycket snö på isen, gör tyngden av snön att isens översida trycks ner under vattenytan, varpå vatten kan sippra upp och blandas med snön.

Den första isen som bildas är vanligen så kallad kärnis, som är genomskinlig och hård. Kärnisen växer till nedåt och bildar sammanfogade pelarformade kristaller och är den typ av is som i allmänhet har störst bärighet.

När snö faller och lägger sig på isen, trycks isen ner av snöns vikt. När det fallit tillräckligt mycket snö i förhållande till istjockleken sipprar vattnet upp på isen genom de sprickor som nästan alltid finns i istäcket. Mer vatten sugs sedan upp kapillärt i snön.

När den understa snön väl har fuktats tyngs isen ner också av detta uppträngda vatten. Den blöta nollgradiga stöpsörja som på så vis bildas på isen hindrar fortsatt istillväxt på isens undersida.

I stället börjar stöpsörjan frysa i sin övre yta och växa till, förutsatt att kyla råder. Därmed finns dubbla isar med stöpvatten mellan. Först sedan mellanvattnet frusit helt kan den undre isen fortsätta att växa.

Den övre gråvita, korniga isen, ofta kallad stöpis, består av frusen stöpsörja. Den undre isen utgörs av kärnis. Nyfrysen stöpis är mindre seg och hållfast än kärnisen.

Det behövs inget betydande snötäcke för att tynga ner isen. Helt nyfallen snö har densiteten 100 kg/m3, men omkring 200 kg/m3 eller mer är vanligare för snö som har legat en tid. Med sådan snö och is med densiteten ca 900 kg/m3 leder Arkimedes princip till att 10 cm snö tynger ner 20 cm is jäms med isens översida.

Isens rörelser
Under köldperioder med snöfri eller nästan snöfri is krymper istäcket. Sprickor bildas och fylls här och var med uppträngande vatten som snabbt fryser till. Vid omslag till milt väder stiger isytans temperatur och istäcket utvidgas. Stora spänningar i isen utövar då stark press mot stränder och holmar.

Om pressen blir för stor skjuts istäcket upp på stränderna, eller bryts sönder ute på sjön och bildar kraftiga långsträckta veck i form av uppråkar eller nedråkar. De senare kan bli förrädiska om vattnet i dem täcks av tunn nyis och snö. Vid de tillfällen spänningar i istäcket utlöser sprickor och veck kan man höra isen ”sjunga” eller ”råma”.

Knakningar och råmningar i isen är vanligast vid fallande temperatur. Isens undersida har kontakt med vattnet och har därför temperaturen noll grader, medan temperaturen i isens ovansida sjunker i sådana vädersituationer och drar därför ihop sig. De spänningar i isen som detta leder till ger upphov till sprickor, och det är när dessa sprickor uppstår som ljudet bildas.

Färgen på isen
Mörkare färg tyder oftast på tunnare is, ljusare färg kan tyda på snöis (som är mindre bärkraftig än kärnis). Snö på isen isolerar, ligger det snö på isen skall man hålla utkik efter gråa stöpfläckar vilket tyder på underfrätning, tjockare drivor måste alltid undersökas, under dem kan isen vara näst intill helt bortsmält.

Faror på isen
Exempel på områden där det kan vara tunnare is är; där vattnet under är i rörelse, där något isolerar, leder värme etc.
”Vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund, vindbrunn”. Vid dessa platser skall man vara extra uppmärksam.

Innan du ger dig ut
Planera färdvägen, lyssna gärna med ortsbefolkningen om du är osäker.

  • Undvik att köra på okända vattendrag.
  • Undvik mörkerkörning, på okända ej ruskade isleder.
  • Kom ihåg att tidigare ”säkra” överfarter snabbt kan försämras, speciellt vid reglerade- eller strömmande vattendrag.
  • Kör aldrig ensam och håll ut avstånden mellan snöskotrarna. Har du pulka kopplad, låt kapellet vara öppet.
  • Ha lyset på även dagtid.
  • Bär hjälm och medför ombyteskläder.
  • Isdubbar bärs runt halsen och räddningslina medförs åtkomlig.

Om förutsättningarna kräver det, använd extra flythjälp, exempelvis flytkläder. ”Bli säker med rätt kunskap och rätt utrustning”

Isdubbar
Det är säkert självklart för de flesta att man skall ha isdubbar med sig ut på isen. Men det räcker inte att ”bara” ha dessa med sig, utan att de sitter rätt är minst lika viktigt. Isdubbarna skall sitta stadigt runt halsen, högt upphissade under hakan och utanför kläderna. Då är de lätta att få tag på och man skadar sig inte på dem när man ramlar i.

Det är även viktigt att veta hur man skall använda isdubbarna, prova dubbarna. Lossa dem med handskarna på, lägg dig ner och dra dig fram på isen. Då behärskar du greppen bättre om det blir allvar. Men det är inte självklart att man klarar att ta sig upp ur vaken även om man har dubbar.

För att kunna ta sig upp med dubbar krävs; -en tillräckligt stark iskant. -väl inövad teknik, vattenvana och armstyrka samt viss sinnesnärvaro.

Mer information finner du på Issäkerhetsrådets hemsida.